Äntligen!!! Nu finns Rörstrands första version av Willow på svensktporslin.se.

Äntligen!!! Nu finns Rörstrands första version av Willow på svensktporslin.se.

november 25, 2019 6 av admin

Japp! Äntligen har jag hittat den gamla versionen av Rörstrands Willow, den gjordes mellan 1826 – 1830-tal. Kallas även Long bridge enl. Rörstrand 280år. Rakstämplad med versaler och utan fotring.

Rörstrands Willow, äldre till vänster och yngre till höger.
Rörstrands Willow, äldre till vänster och yngre till höger.

Länk till äldre Willow 1826-1830-tal och Länk till yngre Willow 1869-1929

Att det här är första versionen kan jag se i “Rörstrands serviser 290 år” av Bengt Nyström & Peter Stenberg och där sägs också att den senare versionen kom 1869. Tittar man i “Svenskt porslin” av Helena Dahlbäck Lutteman så visar man den yngre Willow versionen på bild när man skriver om 1820-30-tal. Kanske gjordes de parallellt? Tror inte det, men om någon har en Rörstrands Willow tallrik utan fotring med den senare versionen så skriv gärna en kommentar, eller skicka ett mail till admin(at)svensktporslin.se.
Vissa dagar är betydligt ljusare än andra och idag tror jag det är ett rejält solsken, tänker att man kanske borde utse 25/11 till den härliga Willow-dagen på svensktporslin.se. Årliga festligheter å så…får se om jag kommer ihåg det 2020 🙂

Har redan publicerat nedan text och saga på dekorsidan för Willow 1869-1929, men den ligger under bilderna så jag tror att man kanske lätt missar den så här kommer den i repris. Sagan passar inte riktigt till den äldre Willow då t.ex. duvorna saknas på spegelmotivet.


Willow dekoren är en kärlekssaga som återgetts i flera tolkningar, den här nedan kommer från tidskriften A&A nr 2 -78 av Ann Marie Herlitz-Gezelius. Det finns en mindre våldsam version i boken ”Koketta kaffekoppar” av Karin Lorenz.


” AV ANN MARIE HERLITZ-GEZELlUS
Detta är sagan om hur motivet uppstod i Kina för länge, länge sedan.

Det var en gång…
För länge, länge sedan fanns det en mäktig och ond mandarin i de Sju Flodernas provins. När mandarinen blev gammal drog han sig tillbaka till sitt präktiga hus, byggt i två våningar, en sällsynthet i Kina. Där vandrade den gamle mannens mandelögda dotter Koong-se. I skymningen mötte hon sin älskade, den gode skrivaren Chang.
När den onde mannen upptäckte de ungas möten lät han bygga en palissad av bamburör för att hindra Chang att smyga in till Koong-se.
Koong-se var tidigt bortlovad till en annan mäktig mandarin, Ta-jin. När persikoblommorna slog ut skulle Ta-jin hämta sin brud. Så var det bestämt.

Uppe i sin väl bevakade kammare satt Koong-see och såg ut över floden. Någonstans där borta fanns Chang, som hon aldrig skulle återse. Men så hände det att Koong-se skymtade en ovanlig farkost som gled fram i månskenet mot hennes paviljong. Den lilla båten var ett nötskal med segel av papper. På seglet hade Chang präntat en dikt där han säger att då persikoträden blommar och då pilblommorna falla ned i floden, då skall också han sjunka som lotusblomman under vattnet…

Bön om räddning
Koong-se skriver sitt svar med brodernål på en bit elfenben. Hon bönfaller Chang att i tid .rädda henne från den mäktige Ta-jin.
Strax innan persikoträdens blommor slog ut kom Ta-jin till den gamle mandarinens hus. Han blev mottagen med osedvanliga ärebetygelser och en stor bankett väntade honom.
Otaliga skålar risvin dracks och snart somnade värd och gäst över det dignande bordet.
Tjänarna tog tillfället i akt att förnöja sig med det överblivna vinet och ingen märkte när Chang smög in för att hämta Koong-se och fly med henne.
När den gamla mandarinen vaknar ur sitt rus och får veta att Koong-se har flytt skriker han av raseri och rusar efter de unga. Ta-jins vrede är lika stor, han svär att hans förlorade brud och hennes älskade skall dö.
Tjänare och soldater söker de unga, men återvänder utan resultat.

Hämnden
Efter några dagar och nätter på floden stannar båten en morgon vid en liten ö. Koong-se och Chang stiger iland, bygger en enkel koja och börjar odla jorden. Så väl sköter de unga sin mark att ryktet snart når alla i De Sju Flodernas Provins. Även Ta-jin får höra det.
När persikoblommorna åter slår ut nalkas Ta-jin den lilla ön med sitt följe. Den obeväpnade Chang genomborras av ett svärd, i förtvivlan rusar Koong-se in i huset, sätter det i brand och omkommer i lågorna.
Men gudarna har alltid sett med blida ögon på stor och sann kärlek. De förvandlar Koong-se och Chang till duvor, som i evighet, svävar över den kinesiska floden.”