Rörstrands Willow har enligt boken “Rörstrands serviser 290år” gjorts i omgångar från och med 1826. Den första Willow 1826 – 1830-tal har en helt annan brämdekor än de senare som gjordes 1869 – 1926 om vi ska tro på Bengt Nyström och Peter Stenberg. Tidigare uppgifter har gjort gällande att Willowdekoren producerats oavbrutet i hundra år.
OBS! Missa inte Willow-dekorens kärlekshistoria som jag lagt längs ner under bilderna.
Namn: Willow År: 1869 – 1907 Modell: B Föremål: Nr11 Flat tallrik Mått: 23.1cm Djupstämpel: Kronstämpel Tryckt stämpel: 20 Färg: Blå Övrigt:
Namn: Willow År: 1869 – 1907 Modell: B Föremål: Nr21 Assiett Mått: 20.7cm Djupstämpel: Rakstämpel versaler Tryckt stämpel: — Färg: Blå Övrigt:
Namn: Willow År: 1869 – 1907 Modell: B Föremål: Nr41 Djup tallrik Mått: 23.1cm Djupstämpel: Rakstämpel versaler Tryckt stämpel: — Färg: Blå Övrigt:
Namn: Willow År: 1869 – 1907 Modell: GD Föremål: Nr51 Assiett Mått: 19.7cm Djupstämpel: Kronstämpel Tryckt stämpel: Kronstämpel Färg: Blå Övrigt:
Willow dekoren är en kärlekssaga som återgetts i flera tolkningar, den här nedan kommer från tidskriften A&A nr 2 -78 av Ann Marie Herlitz-Gezelius. Det finns en mindre våldsam version i boken ”Koketta kaffekoppar” av Karin Lorenz.
” AV ANN MARIE HERLITZ-GEZELlUS
Detta är sagan om hur motivet uppstod i Kina för länge, länge sedan.
Det var en gång…
För länge, länge sedan fanns det en mäktig och ond mandarin i de Sju Flodernas provins. När mandarinen blev gammal drog han sig tillbaka till sitt präktiga hus, byggt i två våningar, en sällsynthet i Kina. Där vandrade den gamle mannens mandelögda dotter Koong-se. I skymningen mötte hon sin älskade, den gode skrivaren Chang.
När den onde mannen upptäckte de ungas möten lät han bygga en palissad av bamburör för att hindra Chang att smyga in till Koong-se.
Koong-se var tidigt bortlovad till en annan mäktig mandarin, Ta-jin. När persikoblommorna slog ut skulle Ta-jin hämta sin brud. Så var det bestämt.
Uppe i sin väl bevakade kammare satt Koong-see och såg ut över floden. Någonstans där borta fanns Chang, som hon aldrig skulle återse. Men så hände det att Koong-se skymtade en ovanlig farkost som gled fram i månskenet mot hennes paviljong. Den lilla båten var ett nötskal med segel av papper. På seglet hade Chang präntat en dikt där han säger att då persikoträden blommar och då pilblommorna falla ned i floden, då skall också han sjunka som lotusblomman under vattnet…
Bön om räddning
Koong-se skriver sitt svar med brodernål på en bit elfenben. Hon bönfaller Chang att i tid .rädda henne från den mäktige Ta-jin.
Strax innan persikoträdens blommor slog ut kom Ta-jin till den gamle mandarinens hus. Han blev mottagen med osedvanliga ärebetygelser och en stor bankett väntade honom.
Otaliga skålar risvin dracks och snart somnade värd och gäst över det dignande bordet.
Tjänarna tog tillfället i akt att förnöja sig med det överblivna vinet och ingen märkte när Chang smög in för att hämta Koong-se och fly med henne.
När den gamla mandarinen vaknar ur sitt rus och får veta att Koong-se har flytt skriker han av raseri och rusar efter de unga. Ta-jins vrede är lika stor, han svär att hans förlorade brud och hennes älskade skall dö.
Tjänare och soldater söker de unga, men återvänder utan resultat.
Hämnden
Efter några dagar och nätter på floden stannar båten en morgon vid en liten ö. Koong-se och Chang stiger iland, bygger en enkel koja och börjar odla jorden. Så väl sköter de unga sin mark att ryktet snart når alla i De Sju Flodernas Provins. Även Ta-jin får höra det.
När persikoblommorna åter slår ut nalkas Ta-jin den lilla ön med sitt följe. Den obeväpnade Chang genomborras av ett svärd, i förtvivlan rusar Koong-se in i huset, sätter det i brand och omkommer i lågorna.
Men gudarna har alltid sett med blida ögon på stor och sann kärlek. De förvandlar Koong-se och Chang till duvor, som i evighet, svävar över den kinesiska floden.”